1970 kom jag som ung göteborgare till Uddeholmsbolaget, en helt ny värld med bruksmentalitet och djupt rotade traditioner. När det gamla bolaget med sina 12 000 anställda ”drabbades” av Det Moderna Ledarskapet fick jag vara med om en omvälvning som blev starten på mitt liv som pionjär. En mycket intressant tillvaro!

Det började med att jag gjorde produktkataloger och marknadsförde stål. Efter andra världskriget hade svenskt stål varit en eftertraktad exportvara och det fanns inget behov av att krusa kunderna, men nu hade sötebrödsdagarna börjat klinga av. Attitydförändringar är aldrig lätt och när en icketekniker kom och pratade försäljning och reklam med bergsingenjörerna blev reaktionen: ”Vårt stål är så fint att det inte behöver säljas, det skall köpas!”

I januari 1975 började jag på utbildningsavdelningen och gu’ så roligt vi hade! Kurser av alla de slag, ledarskapsseminarier och massmediaträning – utvecklingsutveckling när den är som bäst.

I maj samma år bytte dessutom bolaget ledningsfilosofi. Sedan 1668 hade UHB haft en brukspatron som chef, men nu gjorde man ”patron ur” och in på scenen kom Gunnar Wessman med en helt annan bakgrund och en modernare syn på hur företag skall drivas. Kulturkrocken blev total. Lodenrockarna och de svarta portföljerna

försvann ganska snabbt och ersattes av ledig klädsel utan slips och tedrickande – allt för att behaga den nye ”patronen”. Men detta skedde inte utan våndor. Gunnar W slet ont i sin roll som kulturutmanande VD och tog till alla möjliga metoder för att skynda på övergången. En av dem var att utnämna mig och Gustav Sjöstedt på utbildningsavdelningen till ”organisatoriska hovnarrar” med rätt att häckla uddeholmskoncernens chefer. Syftet var naturligtvis att få bruksmentaliteten att krackelera för inte ens en lodenrock förmår skydda bäraren mot humorns kraftfulla effekter.

Efter ett par år gick vår inspirerande utbildningschef, Stig Hedéen, över till skogsnäringen och jag fick frågan av Gunnar W om jag ville ta över ansvaret för den koncerngemensamma utbildningen. Självklart blev jag smickrad och mina föräldrar blev väldigt stolta över sonens karriärkliv, men efter några månader insåg jag att detta inte var min mission här i livet. I stället för att jobba med människor fick jag sitta med andra chefer på byxbaksnötande sammanträden och jag tänkte att ”jag har inte mitt liv till detta”. Så jag bad mina medarbetare att rädda mig. (Klicka här och läs min hyllning till Gunnar Wessman.)

Vi samlade våra tankar och drömmar och kom fram till att vi helst ville jobba med kreativitet och samarbete. Och så bestämde vi oss för att starta ett handelsbolag, KRESAM, för att sälja våra tjänster på marknaden …

Läs den spännande fortsättningen här …