En fisk tänker förmodligen inte på att den är en fisk förrän den blir uppdragen på land. På samma sätt simmar vi omkring i vår ”tankdamm” av invanda sanningar utan att göra några ryggmärgsreflektioner. Men nu har finans- och andra kriser fått oss att inse hur sårbara vi är och det ger oss en irriterande möjlighet att fundera över hur vi anpassar oss till eller rent av bestämmer oss för att leda utvecklingen. Det börjar med att vi analyserar vilka värderingar som styr oss på vår resa.

Dags för ett tänkniksprång

Näringslivshistorien visar att nya ledningsstrategier ger långsiktigare resultat än förfiningar av produkter och produktion. På samma sätt som höjdhopparen Dick Fosbury gjorde sin flopp till succé är det nu läge för ett ledningsfilosofiskt tänkniksprång. Men först ett varningens ord: Detta projekt är stort och det är evolutionärt. Du som vill vara en del av pionjäringslivet måste vara nyfiken, modig och uthållig eftersom ingen kommer att tacka dig för att du ifrågasätter några av tillvarons hittillsa grundvalar. I fallet Fosbury var det många som vände honom ryggen för att han vände ryggen mot ribban.

Inom IT-världen kallar man ju den första mjukvaran för version 1.0 och sedan får förbättringarna högre decimaler allt efter som. Traditionellt management har nu kommit fram till 1.9.4 och det är hög tid att lansera Version 2.0 Beta. Det förutsätter en ny plattform, ett helt nytt mentalt operativsystem som vågar släppa taget om den gamla principen att leda och fördela arbete och det förutsätter en total attitydförändring: Att betrakta personalen som kompetenta resurser, inte som besvärande kostnader. (Inom lantbruket bokförs kor och grisar som ”levande inventarier” så det vore väl på tiden att folk får samma status som fä?)

Att leda entreprenörer är lika omöjligt som att valla katter, har någon sagt, men det bygger på felaktiga antaganden om 1) att folk är får och 2) att vi behöver vallas. Vi är faktiskt genetiskt programmerade till att ta ansvar för vår egen försörjning i samspel med andra människor och ledarskapet är en social funktion för att utnyttja resurserna på bästa sätt. Därför har jag stavat om ordet ”management” till ”människment” och menar att det faktiskt går att valla katter. Nämligen om man behandlar dem som katter.

Knytkalaset effektivare än hierarkin

Människment är ett naturligt och effektivt sätt att maximera de mänskliga resurserna. Chefen får rollen som ”eldsjälspyroman” (en som får en kick av att se andra brinna) och den inställningen genomsyrar hela organisationen. Visionen och de gemensamma målen blir allas vägledning och en tydlig ”chef” som är ständigt närvarande. Om du vill ha en bra metafor av hur en effektiv verksamhet är organiserad så kan du fundera lite över ett vanligt knytkalas: Entusiasmen driver fram ett beslut, målbilden leder till planering, var och en bidrar efter bästa förmåga till en synkroniserad helhet och ingen Jantelag begränsar resultatet! Det ledarskapet bygger på förtroende och alla betraktas som vuxna sin uppgift, även barnen. Organisationsschemat för ett knytkalas finns inte på papper, det ingår i vår genetiska standardversion och fungerar av egen inbyggd kraft.

En hierarki – å andra sidan – är ett maktbaserat, logiskt system för produktion som förutsätter besked uppifrån och det styrs genom kontroll. Människor är kuggar i maskineriet som förväntas göra sin plikt. Hela konceptet bygger på ”hotivation” snarare än motivation och fungerar hyfsat i högkonjunktur. Men om alla tänker som chefen blir det inte mycket tänkt, vilket visar sig när tiderna blir sämre och chefen inte vet vad han skall hitta på.

Om personalen är företagets viktigaste tillgång – vilket många ledningsgrupper faktiskt hävdar – så är det ju lite märkligt att skicka hem den resursen när allas idéer och engagemang behövs som mest. Ungefär som om att säga att ”Båten läcker så mycket att jag måste ösa den själv!”.

Samma som nu fast på ett annat sätt …

Om du har läst så här långt kan du nog hålla med om att resonemanget är både klokt och självklart ur ett mänskligt perspektiv. ”Ja, men …”, tänker du kanske och ser omedelbart hinder för ett sådant här paradigmskifte. Och visst, du har rätt, det finns hur många felsökningsrobotiserade invändningsreflexer som helst. De kallas för ”realiteter” och brukar användas som ursäkt av dem som tycker att det var bättre förr och ju förr desto bättre. I den här filosofiska fasen kan det dock vara bra att påminna sig om att idéer är billiga och helt ofarliga, det är själva genomförandet som kostar på. I det kreativa stadiet har erfarenhet och expertis oftast en destruktiv effekt.

Visste du förresten att motståndet mot förbättring upptäcktes i Australien av en aborigin när han hade täljt sig en ny bumerang och ställdes inför ett delikat problem: Hur kastar man bort den gamla?

Här är ännu några lugnande besked! Det faktum att ägare satsar pengar i en verksamhet och vill ha avkastning på dem är fortfarande ett självklart mål, men rimligtvis blir vinsterna större om alla hjälper till att skapa dem. Det som vän av ordning här kan uppfatta som en lite släpphänt ledningsfilosofi är i själva verket en effektivitetsinriktad humankapitalism med höga förväntningar på höga förräntningar, alltså ännu större vinstmarginaler än tidigare. Ekonomiska såväl som mänskliga.

Den stora potentialen ligger i en förklokning av människosynen och vårt sätt att umgås: Hur skulle ett företag kunna gå från maktkontrollerad hierarki till ett besjälat knytkalas där vi tror gott om varandra?